Fanny Gabriella Hallonqvists kreativa kaos

Ung kvinna i klivet

Cykeltur

Hemma hos syster. Spelar gitarr

På väg till Go green hållbarhetsmässa

Cykel tur runt Bjursjön.

Överleva vinter

- Hur överlever man vinter?

Det funderar säkert de flesta på.

-Varför står vi ut i det här mörka kalla egentligen?

Kan man låtsas att det är sommar inomhus och vinter får stå för sig själv där ute. Jag saknar seriöst solen och glädjen. Nu äter det mesta upp mig och timmarna på dygnet räcker inte till. Jäkla tid som bankar och går på, när jag skriker STOP, STANNA, LYSSNA. Jag ville pausa och åka bort, långt, långt, snart måste jag. Andas.

En dag denna veckan tog syret i mitt bröst slut, kvävande ätande. Har antagligen något virus som vägrar bryta ut, komma fram i dagsljus. En allergi chock på akuten, ögonen dimmiga som brandrök. Två tabletter sen var besvären borta. Men längtan då, sorgen som jag kan känna ner i själen.

Att jag konstant upplever en form av otillräcklighet av att vara människa, misstag, uttalsfel, babbel och gnat.  

Syre

Etnograi och hjärnsnurr, pensionsavgångsfika på stan, och framtid hopp, la mörkret och odjuren åt sidan för att andas uppe vid ytan igen. Mer verklighetsförankrad idag och inte, “enbart mörker”. Solenskiner och jag hoppas att jag kan andas ikapp det som hänt så att jag orkar med mitt liv igen. Pencillin och antinflamatoriska tabletter för handen och handleden, jag är som en levande “drogbutik”. Börjar nästan känna mig gammal och skör som de där små pantertanterna som jag vårdade i sommras, fast med slätare hy.

Krypa till korset och önska sig, se ljuset i tunneln. Att bestiga de dimmiga gatorna och kliva ur dimman som om att det just vore “lätt dimma” inget farligt och okänt. Som dag när dagen blir natt.

Att andas vetenskapsteori att försöka sätta det i ett sammanhang mellan mitt egna jag och facklitteraturen som tynger min axel och rygg. Att söka i mörkret efter pennor till min tekningskurs ikväll och fundera över tid och rum.

Skit i det då. Klick. Att sitta fast i ett väntrum och vara rädd för det bubblande odjuret som äter upp mitt innan döme, som att andas i 50m bassängen, andnöd. Min lungor fylls och något kväker mig. Något kväver mig och jag kämpar genom att Dagdrömma bort odjuret i 50 minuter, som landat på min axel, i ett väntrum, något drar mig ner i det mörka djupet som att hjärtat förvandlats till sten, jag sjunker ner mot botten. Där är det mörkt och jag kan inte förstå vad som är upp och ner på havet, panik. Jag skriker, men inget hörs, jag plaskar med armarna, men ingen ser mig. Sväljer ner saltvatten i lungorna som skrapar och svider i min strupe. Det känns som att jag dör. “Ja nu är det din tur”. Jag går in fort och sätter mig, ett ord och tårarna trillar ner för kinderna. Idiot tänker jag om mig själv och blir liten och svag medan läkaren kastar ut mediciner till mig ifrån sin dator som färdas digitalt till närmaste apotek, sjukskriven och blir förhoppningsvis bättre med tiden. Om inte så får vi låtsas att det hjälper.