Lyssnar på musik, och hämtar andan efter något som man skulle kunna kalla en intensiv vecka. Tåget rullar fram sakta, kämpar för min internetuppkoppling, medan vi skumpas fram över det regniga landskapet utanför tågfönstret. En intervju är avklarad, nästa imorgon. Håller andan, minns hur det blev en annan gång. Inga större bekymmer ännu förutom att Idas katt kissade på min jacka innan tåget avgick.
1 1Jag vet inte varför, kännt mig kass länge nu. Det passerar inte utan stannar kvar inuti och utan på. Känner mig bort glömd, som att världens liksom snurrar på och att ja tappat fotfästet i nuet, nästa veckas uppslag ligger redan öpper i kalender, jag somnar med mina böcker omkring mig och vaknar med bleckfläckar på kinden.
Varför är det så, att allt bara rusar. Jag söker lycka, i horrisonten. Men vägen dit är suddig och otydligt markerad, kanske rak, kanske krockig. Möter någon mig i slutet, elelr blir det slutet för mig, solen och ensamheten. Finns det hav där? En strand, ett hus? Vem skall jag fråga, helt omöjligt att veta, vinden förtäljer mig ingenting utan låter mig passera, med en vindpust kysst i nacken. Som skulle kunna betyda ” gå vidare”.
1
1
1
